När vet man att man ska sluta hoppas? när de är nog? när vågar man se sanningen i vitögat och förstå vad man blir utsatt för? eller går man runt och tror helt fel? tänk finns de äkta känslor? Och slutar man hoppas, tänk vad man då går miste om, kanske sitt livs stora kärlek eller lyckligste tid på jorden? men hur länge ska man orka vänta på en annan människa? när man vet, att de ända jag vill är att vara i den människans närhet hela tiden och då dela en stund av min tid på jorden tsm med den personen.. ett nekande eller en avvisning skull krossa mig, sorgligt.. men sant. Man kan inte styra sina känslor..

De snurrar i min skalle. Jag söker närhet, ömhet, bekräftelse, kärlek och säkerhet, men jag vet inte ifall jag får det jag söker efter.. Jag vet inte hur många dagar och nätter jag bara önskat att människan ska vilja ta kontakt med mig, ett litet sms eller bara en liten skrivning på msn om att HAN saknar mig, att han visar att han vill MIG någonting. Skulle jag få minsta lilla bekräftelse så skull jag lägga alla kort på borden, men jag är rädd. För feg för att leva livet som de ska levas. Jag tar genvägar och undanflykter för att slippa problem som kan göra livet lite mer komplicerat. Jag kör på säkra kort och sen låter jag allt bara vara. Just going with the flow. Jag vågar inte chansa, för de är 50% chans att man blir sårad, och den risken vill jag inte ta i onödan (?) Jag är så.. sårbar just nu, de är nästan så att man kan bryta av mig på mitten bara av att kolla snett på mig.

Jag är en kärleks människa, so.. where is the love?