Många människor är starkt beroende av vad andra tycker och tänker om dem. Liksom när de gäller andra typer av beroende är vi brededda att göra nästan vad som helst för att få tag på en dos bekräftelse. Vi märker också att ingen dos varar för evigt, så vi är ständigt på jakt efter mer.

Om vår identitet är kopplad till hurvida vi uppfattas som lyckande av "de andra" eller inte, upplever vi ingen inre frihet. Vi är fast i bekräftelseberoendet. Hela våran självkänsla står på spel. För att få lite perspektiv på det här, kan vi fråga oss vilka "de andra" egentligen är? vilka sitter i den jury som vi upplever dömer oss? Våra föräldrar sitter säkert i jurybåset, ett antal vänner och andra människor i ens omgivning. Det ironiska är, att de inte alls handlar om vad dessa jurymedlemmar tänker, utan vad vi tror de tänker om oss. Ska sannnigen fram har de intressantare saker för sig än att hålla på tänka på oss.
Vi kan alltså sluta upp med att försöka hämta kraft utifrån. Att bli "bekräftad" har nämligen med detta att göra. Lyssna på ordet! Om vi är beroende av andras godkännande så betraktar vi oss som tomma kärl, som måst fyllas på utifrån. Om vi däremot betraktar oss som hela människor, frigörs den egna kraften och vi upplever inre frihet.
Med detta är de inte sagt att vi aldrig behöver uppskattning (för de gör vi verkligen) eller att vi aldrig ska visa andra uppskattning (för de ska vi, ofta). Det är det överdrivna behovet av att leva upp till andras förväntningar, som tär på krafterna. Vår självkänsla står och faller inte med vad andra tycker om oss!