Jag vet inte om jag ska skratta för det som varit eller gråta för hur det blev..

Allt känns bara så jävla typiskt. Sitter hemma i ökx och vill mer än något annat bara fly härifrån. Spendera dom få timmar som är kvar till att bara vara. Jag finner inga ord, blir så jävla less.
Jag tror det här är ungefär den känslan är som när någon går bort. Tänka tanken att "Aldrig mer få se den här människan igen" bara att de här är lite värre för man vet att "just nu, nu är de sista gången".
Jag försöker att inte bry mig eller att ens fundera på det. Men va fan ska man göra. Hjärnan säger en sak och resten nått annat. Jag hoppas min kropp och mitt inre lärt sig nått av detta och gör mig till en iskall människa, allt vore mycket enklare så. Bara inte bry sig, inte ens ha minsta lilla känsla för någon, bli ett svin.